Just another Friday afternoon in the office

Slumming it with a Bacardi Breezer and a cracking Obi Blanche mixtape. http://soundcloud.com/obiblanche

Wind of change

Nu nar ny lagenhet och samboende star som nasta punkt pa att gora-listan, sa ar det latt hant att man i forandringens anda igen narmar sig “vad ska jag bli nar jag blir stor”- funderingarna. For att nu vara helt uppriktig sa har jag val spenderat ratt mycket tid id et mental skapet redan under det senaste aret, men nu mer an nagonsin. Sommar och ny lagenhet och allmant ratt trist job har latt den effekten.

Jag har aldrig sett mig som en person som sitter och raknar timmar fore klockan slar ga hem och tankte inte borja nu. So there we go, nagot maste goras. Det tristaste ar att ett journalistiskt jobb knappast ligger inom rackhall i ett land dar journalistoverskottet ar annu storre an i Sverige (och jag misstanker att det har journalistberget ar utonordentligt valutbildat och har 17 oavlonade praktikplatser i bagaget ocksa), och jag har inte nagon erfarenhet att namna pa engelska.

So there we go.

Kanske man skulle bli glasblasare.

There's a problem with your face

The 100 Greatest Movie Insults of All Time. If you don't like swearing much, better leave it be.

Cheap Monday - Jeans för folket

Egentligen är det konstigt att jeans med bootcut blev så stora i Finland, detta land som envisas med att låta befolkningen gå runt i en snöliknande sörja vars färg ligger nånstans mellan bländvit och gråbrun halva året. Konstigt, därför att sådana jeans har en tendens att suga i sig sörjan, så att man efter en aldrig så snabb promenad mellan punkt A och B får finna sig i att ens byxor är våta upp till knäna. Även om ”fashion before function”-devisen oftast är betydligt roligare än motsatsen, så finns det gränser. Den gränsen går ungefär vid dubbelsidig lunginflammation.

Därför kunde både fashionistas och mera praktiskt lagda jubla åt stuprörsjeansen intåg. Det finns inte en chans att de nånsin rör vid marken eller blir sjöblöta av en vanlig promenad i en vinterslaskig stad.

I spetsen av det triumferande återintåget av de smala jeansen finner vid det svenska märket Cheap Monday. Om du inte äger ett par (eller åtta) så har du säkert sett loggan; Den grinande dödskallen, med ett litet uppochnedvänt kors i pannan. Något som fick den kristna högern att reagera då jeansen lanserades i USA. Grundaren Örjan Andersson tar den uppståndelsen med ro:

- Vi är snälla människor, det är inte som att vi är satanister eller så. Vi ser loggan som en kul grej.

Hur som helst är det en logga som återfinns på otaliga popsnörens, och i rask takt även andras rumpor. Faktum är, att hela stuprörstrenden, med Cheap Monday i spetsen, har lett till att uttrycket ”poprygg” myntats i Stockholmsnejden. ”Poprygg” innebär att man klämt in sig i ett par byxor som är så tajta, att fettet liksom bullar upp sig ovanför linningen, på ryggsidan. Fenomenet kan bäst ses på tonåriga flickor, oftast ackompanerat av svart hår och slitna converseskor.

I en jeansbransch vars priser löpt amok, där ett par shyssta märkesjeans kostade (och kostar alltjämt) över 100 euro, gjorde Örjan & co. tvärtom. De gjorde billiga märkesjeans. 

Det hela började med butiken Weekday.

- Där hade vi många dyra märken. Vi hade en del stamkunder som tyckte om utbudet, men eftersom det var så dyrt så hade de bara råd att köpa 10 %  av det de ville ha. Så då vi startade Cheap Monday, som en service för stammisarna.

Det var 2004. Knappt tre år senare finns Cheap Monday i 28 länder, eller det tror Örjan i alla fall. Det har gått fort, väldig fort.

- Det är ju jättekul. Lite stressigt, men kul.  

I Finland är märket rätt nyetablerat. Men hur kommer det sig att de är så ensamma om att göra billiga jeans?

- Vi är ju inte helt ensamma, H&M gör ju också, fast det är klart, vi kör ju litegrann vår egen grej.  

Liknelsen med H&M är intressant, efter det är ett annat svenskt företag som har gjort billigheten till ett honnörsord. Ett tredje är IKEA. Svenskarna verkar ha en fallenhet för att förse folket med möjlighet att klä sig och inreda flashigt, även med små resurser.

- Det finns inpräntat att varumärkesstatus bygger på priset, men jag håller inte riktigt med om det. Det finns andra värderingar, säger Örjan, och berättar att de håller priset nere genom att dra in på t.ex. marknadsföring. 

De är dessutom väldigt få som sysslar med märket.

- Vi har bra produktionskanaler, vi skulle kunna göra det hälften billigare, men då skulle det vara genom taskiga produktionskanaler.  

Kolumn först publicerad i Papper, 03/2007. 

Neon Indian – Ombloggad som få

Brittiska The Guardian skrev ifjol om fenomenet med tokchillad sandstrandselectro.
De buntade ihop amerikanska band som Neon Indian, Washed Out och Memory
Tapes med svenska Air France och Studio och döpte musikgenren till “chillwave”.

Mannen bakom Neon Indian, Alan Palomo, har själv beskrivit sin musik
som “någonstans mellan elektronisk och psykedelisk”. Spot on, säger vi. På Palomos
CV hittar vi utöver Neon Indian band som Ghosthustler och VEGA, den sistnämnda
aktuell med nytt material.

Neon Indians debutalbum Psychic Chasms släpptes 2009 och bums lovordades de av
en kusligt enig blogosfär, med sajten Pitchfork i spetsen for hyllningarna.
I sommar kommer Neon Indian till Popaganda och vi kan inte tänka oss ett bättre band
att fira skymning med.

Text först publicerad juni 2010 på http://www.popaganda.se/program/neon-indian/

Shout Out Louds – sex, drugs and afternoon tea

Sveriges i särklass trevligaste indiepoppare Shout Out Louds släppte ett efterlängtat
tredje album i februari. Popagandarutinerade rävar kanske kommer ihåg både ett och
annat år då Shout Out Louds gästat oss tidigare, men vi vill alltid ha mer och i år är de
tillbaka på publikens såväl som arrangörernas begäran.

Förra gången lärde vi oss en viktig läxa backstage - riktiga indiepoppare dricker inte öl
före spelning, de dricker eftermiddagste och puttar barnvagn.

Titeln på deras tredje fullängdare, Work, avslöjar något om deras professionalitet,
något som hjälpt dem nå framgångar av sällan skådade svenska mått i såväl USA som
England. Vi är omåttligt glada och stolta att ha dem åter pa Popagandisk mark.

Text först publicerad juni 2010 på http://www.popaganda.se/program/shout-out-louds/

Hurts - Brilliant pop i mörk kostym

Att se Hurts live är att dö en smula. Det är dramatiskt, bombastiskt och mörkt – men bara på utsidan. Själva låtarna är skrimrande poppärlor, livsbejakande som få.

Deras låt Wonderful life är en av årets bästa och deras debutalbum som släpps några veckor innan Popaganda ett av årets mest efterlängtade. Hurts förkrossande vacka videoestetik tillsammans med  deras åttiotalsdoftande melankoliska electropop, komplett med saxofonsolon, garanterade Manchesterduon en plats i pophistorien. För en liten stund kändes popen angelägen igen.

Hurts påminner  om den göteborska duon The Tough Alliance som också de lyckades injicera nytt liv i en trött popscen med sina låtar, många av dem nutida klassiker på indiedansgolv landet över. Skillnaden är att där TTA valde huliganestetik med intoxikerade scenshower och slagträn, går Hurts gentlemannens skräddade och välkammade vag.

I en nyligen publicerad intervju i NME berättar sångaren Theo Hutchcraft  om hur de upptäckte den obskyra genren disco-lento (långsam disco) under en resa till Italien. Det är något oklart om genren ifråga verkligen existerar, eller om Hurts uppfann den själva. I sammanhanget spelar det ingen större roll. Detta är ett band med stora ideer; perfektionister, stilister och aktörer. Som Hutchcraft själv uttryckt saken:  “Hurts liveshow består av teater, drama och förtjusning.”  Det här är en konsert du inte vill missa.

Text först publicerad juni 2010 på http://www.popaganda.se/program/hurts/ 

BBC 6 Music - Nu tystnar musiken

I februari i år rapporterade brittiska medier om sparkrav på BBC. Inget nytt med det, public service-medier överallt verkar alltid spara. Det vore en större nyhet om de plötsligt hade tillräckligt med pengar. Skillnaden den har gången var att hela digitala radiostationer plötsligt var nedläggningshotade.  


Nyheten om nedläggningen ledde till stor uppståndelse, speciellt runt 6 Music – en petition för att rädda kanalen tog form, en Facebookgrupp (naturligtvis) som nu har över 78 000 medlemmar bildades och folk protesterade utanför BBC-huset i London. Artister som Lily Allen och David Bowie, samt politiska profiler som Gordon Brown (!) har uttryckt sitt stöd för kanalens fortlevnad.

6 Music är alltså en digital radiostation som lanserades 2002 och var den första nya radiostation som BBC lanserat på 32 år. 6 Music är en plattform för ny musik och ger en chans för oetablerade band att hitta sin publik. De senaste månaderna har till exempel Broken Bells, Gorillaz och Darwin Deez legat på tung rotation. De har specialistprogram med initierade dj:er som till exempel Pulpsångaren Jarvis Cocker. De är nominerade till 6 stycken Sony awards, radiobranchens motsvarighet till Oscarsgalan. Kort sagt, de gör bra radio och de spelar bra musik, speciellt om man som många i målgruppen (den genomsnittlige lyssnaren är 35 år) är trött på Lady Gagas och hennes gelikars herravälde över radiovågorna. 


6 Music har en budget på 7 miljoner pund och  695 000 lyssnare. Enligt BBC är det inte tillräckligt många. Med tanke på att BBC betalar miljoner för profiler som Top Gears Jeremy Clarkson samt morgonradiopresentatören Chris Moyles, båda praktexempel pa Extremt Irritierande Människor som exemplifierar talesättet “tomma tunnor skramlar mest”, är det svårt att ta BBC:s “vi har inte råd”- argument på allvar.  


Även om radiokanaler precis som andra traditionella medier lider av sviktande lyssnarsiffror så är radio fortfarande kung då det kommer till att etablera hitar såväl som nya artister – ingen speltid, ingen hit. Om 6 Music läggs ner kommer den brittiska musikbranschen att sakna en plattform för att introducera ny kvalitetsmusik. Etern skulle bli tråkigare, mer likriktad och ännu mer den exkluderande klubb av megaartister och pinsamma one-hit-wonders än den är idag. BBC själva skulle tappa den pondus och kredd de i dagsläget har inom brittisk musik.  


Det går inte en dag utan skriverier om 6 Music och nedläggningshotet. BBC själva har sagt att protesterna hjälper. Just nu håller alla andan och väntar på det mirakel som måste ske kanalen tystnar för gott 2011. Det enda rätta vore att ge 6 Music plats i marknätet. 


Kolumn först publicerad i Papper, 05/2010. Kan även hittas på http://www.peppar.fi/ som PDF.

Bi Lingua

I'm thinking that Lisa Milberg, of the Concretes, doesn't do too many things wrong. So I'm going to follow her example by going bilingual in this blog.

Like this: http://lisamilberg.wordpress.com/

Without all that many photos, perhaps. At least til I get my new Canon. Any day now...*Längt*