Att se Hurts live är att dö en smula. Det är dramatiskt, bombastiskt och mörkt – men bara på utsidan. Själva låtarna är skrimrande poppärlor, livsbejakande som få.
Deras låt Wonderful life är en av årets bästa och deras debutalbum som släpps några veckor innan Popaganda ett av årets mest efterlängtade. Hurts förkrossande vacka videoestetik tillsammans med deras åttiotalsdoftande melankoliska electropop, komplett med saxofonsolon, garanterade Manchesterduon en plats i pophistorien. För en liten stund kändes popen angelägen igen.
Hurts påminner om den göteborska duon The Tough Alliance som också de lyckades injicera nytt liv i en trött popscen med sina låtar, många av dem nutida klassiker på indiedansgolv landet över. Skillnaden är att där TTA valde huliganestetik med intoxikerade scenshower och slagträn, går Hurts gentlemannens skräddade och välkammade vag.
I en nyligen publicerad intervju i NME berättar sångaren Theo Hutchcraft om hur de upptäckte den obskyra genren disco-lento (långsam disco) under en resa till Italien. Det är något oklart om genren ifråga verkligen existerar, eller om Hurts uppfann den själva. I sammanhanget spelar det ingen större roll. Detta är ett band med stora ideer; perfektionister, stilister och aktörer. Som Hutchcraft själv uttryckt saken: “Hurts liveshow består av teater, drama och förtjusning.” Det här är en konsert du inte vill missa.
Text först publicerad juni 2010 på http://www.popaganda.se/program/hurts/
No comments:
Post a Comment